I år har vi 10 års jubileum. Helt otroligt! 💚
Men vägen dit har inte varit spikrak och 2019 var jag redo att kasta in handduken. Ibland ger livet dig fler smällar än vad du klarar av. Du faller och när du precis tagit dig upp så kommer nästa slag. Slagen fortsätter, du ligger kvar. Funderar på om det verkligen är värt det. Att resa sig upp, en sista gång.
September 2018 tog Alicia sitt sista andetag. Energin tog slut och jag hade inte mer att ge. En vän ordnade en anställning på Luna Vårdcentral. Jag behövde komma bort, få ett break. Jag startade företag för Alicias skull och nu hade jag tappat min mening.
Gymmet rullade på. Jag gjorde bara det absolut nödvändigaste och det jag mäktade med. Jag höll masken så gott det gick. Det var en mörk period och jag kommer inte ihåg så mycket av 2019. Inte ens när jag tittar på bilderna som jag har lagt upp.
En sak glömmer jag aldrig. Det var i slutet på juli, kanske början på augusti. Jag öppnar mailen.
Hej Ingela, jag heter Peter Friemann och jag är medlem hos dig.
I mailet förklarade Peter kortfattat men koncist att det hade blivit sämre på gymmet. Det var eftersatt och känslan fanns inte där längre.
Där kom slaget. Det var en riktig käftsmäll. Siffrorna lyste rött och jag tänkte att det var droppen. Nu ger jag upp. Men det där mailet väckte något inom mig. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar oss. Någonstans långt där inne tändes glöden på nytt.
Jag kravlade mig upp. Jag avslutade min anställning på vårdcentralen. La hundra procent av min tid och energi på gymmet. När böckerna stängdes 2019 var resultatet grönt och bufferten var uppbyggd. Vilket var tur eftersom pandemin kom som ett brev på posten 2020. Men den historian får vi ta en annan gång!
Avslutningsvis. När du är redo att ge upp, kämpa med allt vad du har för att ta dig upp en sista gång. Du kanske bara är ett slag i från att förändra hela ditt liv.
Ge fan aldrig upp!